Jag fick en beställning på ett kort till en man som fyllde 60 år. Jag hade egentligen tänkt att göra ett kort med fisketema eftersom han tycker om att fiska. Eftersom jag varken hittade några fina papper eller stämplar med fiskemotiv fick det bli ett annat tema istället. Jag valde att göra ett kort i vitt och brunt. Så här blev resultatet.

Jag tycker egentligen inte om att baka pepparkakor. Degen tar liksom aldrig slut, kakorna går sönder när man ska lyfta över dem på plåten o.s.v. Men idag, på en julmarknad, fick jag syn på en pepparkaksform som hade formen av en döskalle. Jag var bara tvungen att ha den! Jag hade min svågers barn med mig och vi bestämde att vi skulle börja baka så fort vi kom hem. Att göra någon egen pepparkaksdeg var det därför inte tal om. Raka vägen till närmaste affär där de sålde färdig pepparkaksdeg. Så här fina blev kakorna till slut efter mycket kavlande och knådande:



COOOOOLT!!! Ögon och mun med kristyr skulle nog bli ännu finare.

Idag fyller min svärmor, Ulla, år och jag skickade henne det här kortet, inspirerat av den höstiga bordsdekoration vi gjorde tillsammans tidigare i år.



Här har jag uteslutande arbetat med stansar både för löv och blommor. Blommorna har färgats in i kanterna med fluid chalks. Papperet som jag har stansat löven från, färglades först med Walnutink och distress ink. Det prickiga, gröna papperet heter "Dotted Swiss - Cloverleaf" och kommer från Bazzill.

Hur många scrappare finns det i Sverige? Hur många av dem använder facebook? Det måste ju vara en hel massa, tänker jag. Här på nätet kommer man ju nästan bara i kontakt med dem som själva har en blogg och det lär ju inte alla scrapintresserade ha. Hur många finns det som scrappar till exempel i min stad? Eller inom pendelavstånd?

När jag gick igenom min vänlista på facebook insåg jag att så gott som ingen delar mitt intresse. Jag har andra scrapvänner förstås, men ingen på facebook.

Idag bestämde jag mig därför för att skapa en ny grupp, Scrappare i Sverige (jo, jag har sett att det förvisso redan finns en liknande) för att försöka komma i kontakt med fler personer som både scrappar och använder facebook. Mitt mål är att så många som möjligt ska känna sig välkomna och samlas i denna grupp, oavsett om man har en egen blogg eller inte. 

Jag välkomnar härmed alla scrappare att bli medlemmar i gruppen. Jag hoppas att vi ska kunna knyta många nya, trevliga kontakter och utbyta mycket idéer och inspiration med varandra. Kanske leder det till att fler kan hitta scrapvänner på nära håll, träffas i verkligheten och anordna scrapträffar. Kanske möter du en scrapfrände från Ystad, när du själv bor i Haparanda. Det är trevligt att ha vänner på avstånd också! Särskilt om man gillar samma saker. 


Gå med i gruppen genom att klicka på bannern nedan. Mycket nöje och hoppas att vi ses på facebook!

Välkommen!

Det är så mysigt väder ute. Himlen är helt grå och regnet bara öser ner. Toppen! Då kan man sitta inne och julpyssla och mysa med levande ljus. Årets andra julkort är klart och den här gången blev det ett i bruna färger.





Jag har använt två papper från Forma Hantverk, "Kulör - Bruna hjärtan" och "Kulör - Pepparkakor". Stämpeln med God-Jul-texten kommer också från Forma Hantverk och heter "God Jul med Stjärnor". Pepparkakshjärtana är avritade från vanliga pepparkaksformar och urklippta från brunt papper. På det här kortet har jag också arbetat mycket med bruna fluid chalks för att få det kantbrända intrycket.

Jag hade kommit en bra bit på min källarröjning och behövde organisera om lite i ena hörnet, där lådorna stod lite huller om buller. Jag var därför tvungen att flytta hela traven med lådor en efter en. Låda efter låda lyftes ner på golvet och till slut var det bara en kvar.

Där i hörnet bakom den sista lådan satt plötsligt den största spindel jag någonsin sett. Jag blev som förstenad av skräck och vartenda hårstrå på kroppen ställde sig upp. Källarspindlar har jag sett förut, men har för mig att de brukar vara lite gråbruna i färgen. Den här var så mörk i färgen att den närmast såg svart ut. Kunde det vara en svarta änka? Jag har ju hört och läst att de har börjat etablera sig i Sverige, om än i liten skala.



Vad skulle jag nu ta mig till? Jag bestämde mig för att stänga in spindeln i en glasburk så att jag visste vart jag hade den. Det lilla projektet var lättare sagt än gjort. Den satt nämligen uppkrupen i ett hörn där jag inte kunde komma åt den med burken. Jag petade försiktigt på den med en pinne och skrek till när den snabbt började röra sina långa, håriga ben. Jag lade burken ner på golvet och försökte fösa spindeln mot öppningen. Återigen samma skrik när den började röra på sig. Men så till slut lyckades jag få den dit jag ville och kunde andas ut. Jag fick ett sms om att middagen var serverad och bestämde mig för att lämna spindeln åt sitt öde tills vidare. Den kom ju i alla fall ingenstans där den nu satt.

Väl uppe i lägenheten satte jag genast igång att googla på spindlar. Det visade sig att min källargäst inte alls var någon svarta änka utan istället av arten Tegenaria atrica, stor husspindel, en av centraleuropas största spindlar (jo jo, det hade jag kunnat räkna ut på egen hand), enligt Wikipedia. Just den här spindelarten kan nå en kroppslängd på 18 mm och bli upp till sju år gammal. Den är helt ofarlig för människor och ett eventuellt bett har ingen noterbar effekt. Tegenaria atrica blev faktiskt också utnämnd till årets spindel i Sverige 2008 (va, finns det sådana utmärkelser?), det senare enligt European Society of Arachnology .


Den här lär ju vara 18 mm. Myntet på bilden är en femkrona!


Min sambo som är ganska pedagogisk av sig ibland sa att han hade full förståelse för min rädsla (jag skakade som ett asplöv) och att det inte alls var konstigt att jag reagerade som jag gjorde men att spindeln säkert var rädd den också.

Jag sa att jag tyckte att den såg äcklig ut. Då drog han upp historien om ringaren i Notre Dame, av Victor Hugo, vars budskap är att den som är vidrigt ful inte nödvändigtvis måste vara ond. Quasimodo i berättelsen gömde sig ju undan folks blickar i tornet på Notre Dame. Min sambo menade att det kanske var samma sak med spindeln. Den anses vara ful och läskig av många och bor därför undangömd i mörka källarutrymmen. Men elak är den dock inte.

Nu satt den stackars spindeln ensam och hjälplös där nere i källaren, menade han. Den kände hur luften långsamt började ta slut i burken och undrade vad den hade gjort för fel. Darrande väntade den på sitt öde. Vad skulle den stora, skrämmande människan hitta på med den när hon kom tillbaka? Stackars, stackars spind.....

NEJ, nu räcker det, utbrast jag förfärad. Jag ska gå och släppa ut den stackars, stackars spindeln. Och så lämnade jag middagsdisken till min sambo och rusade ner i källaren för att lyfta på burken och släppa ut den stackars, stackars spindeln i friheten.

Vi gjorde också en överenskommelse, jag och spindeln: Den får bo kvar i mitt källarförråd om den lovar att inte hoppa fram när jag minst anar det och skrämma mig igen. Hittills har vi båda hållt våra löften och jag har lugnt kunnat städa vidare i källaren. Fast nu är jag lite mer försiktig när jag lyfter på sakerna, dels för att inte skada spindeln och dels för att inte själv bli överaskad igen. 

Föresten så har jag gett henne ett namn också (för av storleken att döma är det just en hon). Hon fick heta Charlotte efter den snälla spindeln i barnboken "Min vän Charlotte" (även kallad "Fantastiska Wilbur") av E.B. White. Boken handlar om grisen Wilbur som blir vän med en spindel. Det känns liksom inte lika befogat att vara rädd för "en Charlotte" som för "en stor, äcklig, hårig spindel". Så det här blev ju en riktig solskenshistoria till slut!

Källarrensningen är inne på sin tredje dag och lådorna med saker som ska sparas börjar så sakta minska i antal medan högarna med saker att kasta och ge bort växer sig allt större. Jag måste komma ihåg att skaffa mig ett sådant där passerkort som man behöver för att dumpa sina grejer på tippen om man bor i den här kommunen.

Jag har hittat ett och annat intressant också. Till exempel har jag rensat bort en massa gamla kläder. Flera av dem hade fina dekorationer i form av knappar och spännen som jag nu har sparat för att använda till scrapbooking.

Lite andra gamla minnen dök upp också. Jag är av den där typen som aldrig BARA kan prata i telefon eller BARA se på TV. Jag måste alltid göra något annat samtidigt, t.ex. scrappa, internetsurfa, städa i någon låda eller teckna.  Jag jobbade ett tag som telefonförsäljare (urk!). Eftersom vi använde headset hade jag båda händerna fria medan jag pratade i telefonen. Jag brukade då roa mig med att teckna av mina kolleger. Den här gamla teckningen som jag hittade i källaren idag är från den tiden. Ingen kollega den här gången utan snarare en avtecknad bild från något modemagasin.

Jag har påbörjat den STORA KÄLLARRENSNINGEN. Det är en underbart, härlig tradition som jag har minst två gånger om året. Den går ut på att jag går igenom ALLT i källaren och skänker bort eller slänger en massa bråte. Sedan sorterar jag det som blir kvar i lådor med lappar på där det står exakt vad de innehåller. Jag både älskar och hatar de där källarrensningarna. Det tar emot att komma igång men när jag väl står där nere och river i röran känns det underbart befriande och en stor tygnd lättar från axlarna. En klok man sa en gång (eller det var faktiskt Dr. Bob Kelso i TV-serien Scrubs, eh...) att "allt som är värt något här i livet åstadkoms genom hårt slit". Kanske är det så.

Hur som helst. Allt röjande och städande har ju gjort att jag inte haft så mycket tid över för scrapbooking (däremot har jag hittat ett och annat nere i källaren som kan komma att användas till framtida scrapbookingprojekt). Men när man nu har en blogg så är det ju liksom meningen att man ska uppdatera den. Annars är det ju ingen vits med det hela.





Jag letade fram en ask som jag gjorde på en scrapträff (nämligen den underbara Oscrarsscrappen) för någon månad sedan. Alla deltagare fick ett paket innehållande exakt samma material. Sedan fick vi använda materialet som vi ville; kort, layout eller altrat. Asken på bilden ovan blev min tolkning.





Som texten på taggen antyder finns det hemliga saker i asken. Vad? Det tänker jag inte tala om... det är ju hemligt!

Det är inte direkt vintrigt och juligt ute även om det ryktas om att den första snön snart ska falla här i mina trakter. Trots det är det hög tid att börja med julkorten för att de ska hinna bli färdiga fram till den 16 december som är det sista datumet för att posta julkorten i år. Här presenterar jag mitt första julkort för i år (jo, snön utanför fönstret är fake och bara ditsatt med hjälp av Photoshop....för stämningens skull liksom). Allt material till kortet finns att köpa hos Hobbyhärvan i Västervik.




Till bakgrund har jag använt ett papper från norska Papirdesign som bär det passande namnet "Det snør". Jag är egentligen inte så mycket för det traditionella och överaskade mig själv här genom att välja klassiskt rött. Papperet var dock så fint att jag inte kunde låta bli det.




Stämpeln med pepparkaksrecept från Inkido är en ny julfavorit. Här har jag jobbat med Decorating Chalks från Craf-T Products. och duttat på med röd och brun chalks tills jag blev nöjd med resultatet. Sedan har jag lagt på några lager med klart enamelpulver och värmt med värmepistolen tills ytan blev alldeles blank som glas. Jag tycker att det ger ett ganska häftigt slutresultat.

I helgen var det dop för min lilla systerdotter, Vilma. Jag hade väntat mig att hon skulle skrika och protestera högljutt när prästen hällde vatten på hennes huvud men istället sov hon sig igenom i stort sett hela dopet. Resten av tiden log hon när det spelades och sjöngs psalmer. Vilket snällt och sött barn jag nu har blivit stolt fadder till!

För att fira hennes dopdag hade jag förstås scrappat en liten present. Det blev en blomsterdekorerad box med små söta dopskor i.





De rosa blommorna, både på skorna och på boxen, är stansade med retroblomman. De vita rosorna, liksom löven, kommer från YouDo. Ett lager med min nya favorit Crackle Paint (Picket Fence) från Ranger fick täcka löven för att ge ett lite mer "levande" intryck. Att göra små charmiga spiraler av ståltråden som rosorna är fästa vid har jag lärt mig av Eviebee som är duktig på att skapa helt underbara kreationer med blommor!



Det verkade nästan som om allt var rosa denna dag. Det gällde förstås också tårtan. Dessutom fanns det små söta guldkronor på den. Perfekt för scrapbooking, tänkte jag och snodde åt mig dem innan de åkte i soptunnan.





Ett rosa flygplan i lackat trä föreställande Barbapappa fick Vilma från mig och min sambo. Jag var själv väldigt förtjust i denna tecknade serie när jag var liten och är glad att den har "blivit på modet" igen.







En sista rosa sak vill jag visa upp här. Vilmas gammelmormor (hennes pappas mammas mor) hade broderat en helt underbar doptavla. Jag är själv värdelös på att brodera. Det har aldrig legat för mig att sitta och pilla dit små stygn på tyg. Jag har inte tålamodet och det blir bara fult och klumpigt. Därför är jag extra imponerad av den här ljuvliga skapelsen som jag bara var tvungen att fotografera.

Alvar var en helt fanatstisk hund och nära vän till mig. Det var som fyraåring som denna boxrador (boxer/labrador) kom till mig och vi blev snabbt bästa vänner. Överallt där jag var fanns också Alvar, till och med på jobbet.

När jag bestämde mig för att göra en LO för att hedra hans minne var jag inte beredd på de känslor som bubblade upp inom mig. Jag märkte då att scrapbooking faktiskt kan vara en ganska tårdrypande historia. Så mycket minnen som dyker upp när man sitter så där helt koncentrerad på bilden man scrappar kring och den eller de som finns på bilden.

10 år har gått sedan han dog MEN jag saknar honom!