Spindelfobi, Ringaren i Notre Dame och en solskenshistoria
Jag hade kommit en bra bit på min källarröjning och behövde organisera om lite i ena hörnet, där lådorna stod lite huller om buller. Jag var därför tvungen att flytta hela traven med lådor en efter en. Låda efter låda lyftes ner på golvet och till slut var det bara en kvar.
Där i hörnet bakom den sista lådan satt plötsligt den största spindel jag någonsin sett. Jag blev som förstenad av skräck och vartenda hårstrå på kroppen ställde sig upp. Källarspindlar har jag sett förut, men har för mig att de brukar vara lite gråbruna i färgen. Den här var så mörk i färgen att den närmast såg svart ut. Kunde det vara en svarta änka? Jag har ju hört och läst att de har börjat etablera sig i Sverige, om än i liten skala.
Vad skulle jag nu ta mig till? Jag bestämde mig för att stänga in spindeln i en glasburk så att jag visste vart jag hade den. Det lilla projektet var lättare sagt än gjort. Den satt nämligen uppkrupen i ett hörn där jag inte kunde komma åt den med burken. Jag petade försiktigt på den med en pinne och skrek till när den snabbt började röra sina långa, håriga ben. Jag lade burken ner på golvet och försökte fösa spindeln mot öppningen. Återigen samma skrik när den började röra på sig. Men så till slut lyckades jag få den dit jag ville och kunde andas ut. Jag fick ett sms om att middagen var serverad och bestämde mig för att lämna spindeln åt sitt öde tills vidare. Den kom ju i alla fall ingenstans där den nu satt.
Väl uppe i lägenheten satte jag genast igång att googla på spindlar. Det visade sig att min källargäst inte alls var någon svarta änka utan istället av arten Tegenaria atrica, stor husspindel, en av centraleuropas största spindlar (jo jo, det hade jag kunnat räkna ut på egen hand), enligt Wikipedia. Just den här spindelarten kan nå en kroppslängd på 18 mm och bli upp till sju år gammal. Den är helt ofarlig för människor och ett eventuellt bett har ingen noterbar effekt. Tegenaria atrica blev faktiskt också utnämnd till årets spindel i Sverige 2008 (va, finns det sådana utmärkelser?), det senare enligt European Society of Arachnology .
Den här lär ju vara 18 mm. Myntet på bilden är en femkrona!
Min sambo som är ganska pedagogisk av sig ibland sa att han hade full förståelse för min rädsla (jag skakade som ett asplöv) och att det inte alls var konstigt att jag reagerade som jag gjorde men att spindeln säkert var rädd den också.
Jag sa att jag tyckte att den såg äcklig ut. Då drog han upp historien om ringaren i Notre Dame, av Victor Hugo, vars budskap är att den som är vidrigt ful inte nödvändigtvis måste vara ond. Quasimodo i berättelsen gömde sig ju undan folks blickar i tornet på Notre Dame. Min sambo menade att det kanske var samma sak med spindeln. Den anses vara ful och läskig av många och bor därför undangömd i mörka källarutrymmen. Men elak är den dock inte.
Nu satt den stackars spindeln ensam och hjälplös där nere i källaren, menade han. Den kände hur luften långsamt började ta slut i burken och undrade vad den hade gjort för fel. Darrande väntade den på sitt öde. Vad skulle den stora, skrämmande människan hitta på med den när hon kom tillbaka? Stackars, stackars spind.....
NEJ, nu räcker det, utbrast jag förfärad. Jag ska gå och släppa ut den stackars, stackars spindeln. Och så lämnade jag middagsdisken till min sambo och rusade ner i källaren för att lyfta på burken och släppa ut den stackars, stackars spindeln i friheten.
Vi gjorde också en överenskommelse, jag och spindeln: Den får bo kvar i mitt källarförråd om den lovar att inte hoppa fram när jag minst anar det och skrämma mig igen. Hittills har vi båda hållt våra löften och jag har lugnt kunnat städa vidare i källaren. Fast nu är jag lite mer försiktig när jag lyfter på sakerna, dels för att inte skada spindeln och dels för att inte själv bli överaskad igen.
Föresten så har jag gett henne ett namn också (för av storleken att döma är det just en hon). Hon fick heta Charlotte efter den snälla spindeln i barnboken "Min vän Charlotte" (även kallad "Fantastiska Wilbur") av E.B. White. Boken handlar om grisen Wilbur som blir vän med en spindel. Det känns liksom inte lika befogat att vara rädd för "en Charlotte" som för "en stor, äcklig, hårig spindel". Så det här blev ju en riktig solskenshistoria till slut!
Där i hörnet bakom den sista lådan satt plötsligt den största spindel jag någonsin sett. Jag blev som förstenad av skräck och vartenda hårstrå på kroppen ställde sig upp. Källarspindlar har jag sett förut, men har för mig att de brukar vara lite gråbruna i färgen. Den här var så mörk i färgen att den närmast såg svart ut. Kunde det vara en svarta änka? Jag har ju hört och läst att de har börjat etablera sig i Sverige, om än i liten skala.
Vad skulle jag nu ta mig till? Jag bestämde mig för att stänga in spindeln i en glasburk så att jag visste vart jag hade den. Det lilla projektet var lättare sagt än gjort. Den satt nämligen uppkrupen i ett hörn där jag inte kunde komma åt den med burken. Jag petade försiktigt på den med en pinne och skrek till när den snabbt började röra sina långa, håriga ben. Jag lade burken ner på golvet och försökte fösa spindeln mot öppningen. Återigen samma skrik när den började röra på sig. Men så till slut lyckades jag få den dit jag ville och kunde andas ut. Jag fick ett sms om att middagen var serverad och bestämde mig för att lämna spindeln åt sitt öde tills vidare. Den kom ju i alla fall ingenstans där den nu satt.
Väl uppe i lägenheten satte jag genast igång att googla på spindlar. Det visade sig att min källargäst inte alls var någon svarta änka utan istället av arten Tegenaria atrica, stor husspindel, en av centraleuropas största spindlar (jo jo, det hade jag kunnat räkna ut på egen hand), enligt Wikipedia. Just den här spindelarten kan nå en kroppslängd på 18 mm och bli upp till sju år gammal. Den är helt ofarlig för människor och ett eventuellt bett har ingen noterbar effekt. Tegenaria atrica blev faktiskt också utnämnd till årets spindel i Sverige 2008 (va, finns det sådana utmärkelser?), det senare enligt European Society of Arachnology .
Den här lär ju vara 18 mm. Myntet på bilden är en femkrona!
Min sambo som är ganska pedagogisk av sig ibland sa att han hade full förståelse för min rädsla (jag skakade som ett asplöv) och att det inte alls var konstigt att jag reagerade som jag gjorde men att spindeln säkert var rädd den också.
Jag sa att jag tyckte att den såg äcklig ut. Då drog han upp historien om ringaren i Notre Dame, av Victor Hugo, vars budskap är att den som är vidrigt ful inte nödvändigtvis måste vara ond. Quasimodo i berättelsen gömde sig ju undan folks blickar i tornet på Notre Dame. Min sambo menade att det kanske var samma sak med spindeln. Den anses vara ful och läskig av många och bor därför undangömd i mörka källarutrymmen. Men elak är den dock inte.
Nu satt den stackars spindeln ensam och hjälplös där nere i källaren, menade han. Den kände hur luften långsamt började ta slut i burken och undrade vad den hade gjort för fel. Darrande väntade den på sitt öde. Vad skulle den stora, skrämmande människan hitta på med den när hon kom tillbaka? Stackars, stackars spind.....
NEJ, nu räcker det, utbrast jag förfärad. Jag ska gå och släppa ut den stackars, stackars spindeln. Och så lämnade jag middagsdisken till min sambo och rusade ner i källaren för att lyfta på burken och släppa ut den stackars, stackars spindeln i friheten.
Vi gjorde också en överenskommelse, jag och spindeln: Den får bo kvar i mitt källarförråd om den lovar att inte hoppa fram när jag minst anar det och skrämma mig igen. Hittills har vi båda hållt våra löften och jag har lugnt kunnat städa vidare i källaren. Fast nu är jag lite mer försiktig när jag lyfter på sakerna, dels för att inte skada spindeln och dels för att inte själv bli överaskad igen.
Föresten så har jag gett henne ett namn också (för av storleken att döma är det just en hon). Hon fick heta Charlotte efter den snälla spindeln i barnboken "Min vän Charlotte" (även kallad "Fantastiska Wilbur") av E.B. White. Boken handlar om grisen Wilbur som blir vän med en spindel. Det känns liksom inte lika befogat att vara rädd för "en Charlotte" som för "en stor, äcklig, hårig spindel". Så det här blev ju en riktig solskenshistoria till slut!
Kommentarer
Postat av: Malin
Oj så mycket fint det var att kika på här =)
Vårat hus är fullt av spindlar. Sambon är livrädd (borde vara tvärtom egentligen ;P) och jag är den som skriker högt när han börjar veva med tidningar. Vi har två stora husspindlar varav den ena är en sån som ni hade. Den bor i "plastpåselådan" och har gjort det i många år nu, men den verkar inte väva nät utan bara dyka upp lite varstans...oftast i lådan. En annan bor i badrummet och har bott där i ett par år =) Jag är för mesig...jagar myggor med plastpåsar och släpper ut dom på sommaren :S
Postat av: Hellen
Oj läskigt!!! Jag hade hade blivit galet rädd. Å jag som inte brukar bry mig om spindlar men den såg faktiskt lite giftig ut... av någon anledning. Tare' lugnt där nere!!!
Tjingeling!
//H
Postat av: Hanna
Vilken gullig liten historia =) Snällt att han eller jag menar hon får bo kvar i din källare. Vet du apropå Fantastiska Wilbur, jag har den på video. Den hade min farfar och vi gick hem ibland till honom efter skolan och tittade på den nostalgitripp så den ligger uppe på våran vind nu...
Kram på dig
Trackback
